Dags för lite intern kritik!

Som politiker brukar man ofta kritisera externt, men jag tycker det är viktigt att även göra det internt, speciellt nu när mitt parti, Miljöpartiet det gröna har gjort att antal, i min åsikt okloka beslut som inte är förankrade med vår ideologi eller bland våra medlemmar. Nu senast i veckan gick vårt partis ekonomisk-politiska talesperson ut i media om att vi inte längre var emot regeringens sänkning av arbetsgivaravgiften för att anställa unga, en reform som vi tidigare har kritiserat starkt då det är en dyr reform som har visat lite effekt. I min åsikt är en återställning av de nivåer innan Alliansens sänkning det mest konstruktiva en ny regering skulle kunna göra. För det handlar inte om att ”höja” någon avgift, det handlar om att ta bort en rabatt för de svenska företagen och ge tillbaka de till samhället och Sveriges unga. Detta är en reform som trots allt kostar statskassan 14 miljarder varje år, pengar som skulle kunna investeras så mycket bättre för att skapa ny gröna jobb för unga. Att vi dessutom för att finansiera detta nya förslag väljer att ge upp våra tidigare planer på en generell sänkning för arbetsgivaravgiften för småföretag gör mig ännu mer upprörd. Detta vore en stor smäll för de små företagen som behöver det mest, de flesta av dessa företag finns på den svenska glesbygden. Hur ska vi stå som ett grönt alternativt för de svenska medborgarna på landsbygden om vi motarbetar att deras bygder ska leva och växa?

En annan sak som mitt parti tyvärr verkar glömma bort är en av våra ideologiska grundpelare, nämligen tanken om decentralisering. Vi gröna ogillar bl.a. att för mycket makt flyttas från den svenska riksdagen till EU och att allt för många överger platser på landsbygden som de älskar för storstäderna. Därför tycker jag att det är konstigt att vi med Mats Pertoft i spetsen nu kritiserar det förslag som gick igenom på S-kongressen om att kommuner ska kunna tacka nej för etablering av friskolor i kommunen och främja ideella bolag som ser bortom vinstintresset. Pertoft själv har erkänt tidigare att han var för naiv för vinstintresset i skolan, är inte detta ett ypperligt tillfälle att försöka göra rätt för sig igen samtidigt som man värnar om valfrihet och pedagogisk mångfald i svensk skola? Borde vi inte återge makten till medborgarna på lokal nivå från de stora destruktiva skolkoncernerna? Ska vi även här säga att vi har ”vant oss” vid den gamla rådande ordningen? I så fall är det en mycket allvarlig utveckling. Ett starkt grönt parti ger aldrig upp i frågor bara för att nån har ”vant sig” vid dåliga förslag. Jag tror inte Sverige har vant sig vid Alliansens dåliga politik utan känner sig nog ganska lessa på den. Den som vänjer sig, den går under.

Media: 1,2,3,4,5

Wagner och antisemitismen

Jag har länge haft svårt för Wagner, inte bara på grund utav hans kontroversiella ideologiska idéer utan också för att jag har haft svårt för sådan senromantisk musik generellt. Dock har mitt intresse för Wagner och hans epok samt kollegor väckts för mig under senare tid. Man kan inte komma ifrån att det som Wagner har gjort för operans utveckling är oöverträffbart. Han har med inspiration i Glucks reformerade operastil tagit den genomkomponerade operan ett steg längre så långt bort från den torra barockoperan som man kan. I Wagner behövs inte längre några tvära kast mellan arior och recitativ vid en dammig cembalo. Allt hänger ihop som en enhet och varje karaktär får sin spegling i musiken i olika ledmotiv.

Richard Wagner (1813-1883)

På sistone har mycket debatt och åsikter väckts om just det som jag har nämnt angående Wagners kontroversiella idéer. Han var en uttalad antisemit. Som bidrag till den antisemitiska historien skrev han en musikteoretisk uppsats, Das Judenthum in der Musik där han aggressivt attackerar judar inom musik generellt och framför allt framstående tonsättarkollegor av judisk börd så som Mendelssohn och Meyerbeer som han såg som sina konkurrenter. Hans operor tar upp historier av högt nationalistisk agenda. Visst är detta kontroversiellt idag.

Men måste man problematisera Wagners musik så mycket som kritikerna menar? Kan inte musik bara få bara musik ibland. Jag välkomnar en mångfald av tolkningar utav musik, missförstå mig inte, men jag vill också nyansera debatten lite. Varför skulle just Wagners musik vara så speciellt lämplig att kritisera från ett ideologiskt perspektiv. Jag undrar vad man skulle tycka om en liknande inställning till exempelvis Bachs musik. Precis som Wagner var Johann Sebastian Bach ett barn av sin tid. En tid av patriarkat, en period då kvinnan teg i kyrkan och bara mans- och gossröster klingade i kyrkolokalerna. En tid då tio av alla Johann Sebastians tjugo barn blev stora tonsättare själva. Alla dessa var dock män. Summa sumarum: alla Bachs döttrar var odugliga för musikeryrket? Säkerligen inte. Jag kan ju bara spekulera, men det skulle inte förvåna mig om den gamle perukstocken Bach inte uppmuntrade sina döttrar till att bli tonsättare själva helt enkelt på grund av deras kön.

För att dra ytterligare paralleller till Wagner är det inte långt ifrån att kunna säga att även Bachs musik är antisemitisk, se bara på passionerna, historierna om Kristus lidande och död framställer judar. Just nu ligger autentiskt och historiskt konsertuppföranden av Bach och andra stora tonsättares verk i tiden. Men hur autentiskt vill man ha det egentligen? Om vi nu ska kritisera Wagners ideologi kanske vi också borde kritisera andra tonsättares tankar och åsikter. Dessa episka kompositörer som vi så länge har ställt högt upp på piedestalen är ju trots allt från en annan tid som präglar deras musik. Dock så tycker jag att vi idag faktiskt kan lyssna på Bachs Johannespassion och Wagners Tristan och Isolde, helt enkelt för att det är så bra musik.

1,2,3,4

Angående hästköttskandalen

När min mor var liten var det populärt att köpa något som kallas ”hamburgerkött” från charkdisken i affären. Varan var tunna skivor av kött som liknade skinka eller annat man brukligt brukar lägga på sin smörgås. Hamburgerkött har dock en källa som är något kontroversiell då det tillverkas av hästkött. I följden av senare tiders hästköttskandal kom jag och tänka på denna matprodukt och reaktionerna på att nötkött hos diverse leverantörer och stora matjättar innehöll spår av hästkött i färsen. Vissa kan tänka sig att äta kött från hästar då det faktiskt finns sånt i handeln. Hästkött är både mört och fettsnålt så varför är det inte okej att äta jämfört med nöt eller fläsk?

Som sagt så är konsumtionen av häst kontroversiellt, hästen är ett bruksdjur som förr i tiden snarare värderades efter sin arbetsstyrka än sitt kött. Konsumtion av häst associerades med hedniska ritualer som i det tidiga kristna Sverige motarbetades. Idag är hästen lika nära oss som då, fast vi har bytt ut droskan mot bil. På barnens väggar finns affischer av vackra löpande hästar över evigt gröna fält. På filmer talar fräcka Hollywoodskådisar med hästar som de vore människor. Vi personifierar hästarna som finns till en individ som vi tycker om. Kor är ju liksom inte lika söta när de står där i hagen och blänger. Nötkreaturen är en enda stor idiotförklarad massa, därför är det okej att äta dem och inte hästar.

My little cow?

Dock så förstår jag inte detta resonemang. Jag värderar hästar och kor lika, det är kanske därför jag inte äter kött. Jag upprörs något ofantligt av de stora mängder kommentarer från människor som tycker det är ”äckligt” att det var hästkött i färsen och som av flera olika skäl tycker det inte är moraliskt riktigt att äta hästar. Vad gör hästkött mer äckligt och/eller omoraliskt att äta än nötkött eller andra djur som vi äter? Varför gullar vi med vissa djur och lägger andra på tallriken? Till följden av hästköttskandalen har nu oändliga mängder av ätbara produkter slängts, i en värld där miljontals inte får mat för dagen. När man kunde ha givit den ratade hästlasangen från Findus till någon välgörenhetsorganisation valde man istället att slänga ätbar mat i backen, samtidigt som man upprörs över matsvinnet. Detta mina läsare, är en riktig skandal!

Jag kan dock ge de som upprörs över hästköttskandalen en viss poäng, då det faktiskt handlar om avancerad korruption på hög liksom låg nivå inom livsmedelsindustrin. Om de inte hade blandat inte hästkött i färsen, vad hade de fått för sig att blanda i då? Och vad finns det i vår mat som inte än har kommit fram i ljuset? Även jag som vegetarian har fått tänka till lite extra över vad den där sojafärsen eller de saftiga qournfileérna verkligen innehåller. Även de kan ju likaväl innehålla spår av matprodukter som jag inte alls vill ha och göra med. Jag hoppas verkligen innerligt att denna skandal blir mer än bara en skandal som går över efter några veckor. Vi behöver en matrevolution. Folket behöver höja sina röster och nävar mot livsmedelsindustrin och kräva att få kvalité. Detta innebär att vi konsumenter måste förbi se lite vad vårt handlande går ut på: ”ju billigare desto bättre”. Varför köpa nötfärs för 25 kronor när det finns en för 15 kronor? Billigare är verkligen inte bättre, ofta är det tvärt om. Man får vad man betalar för.

Media: 1,2,3,4

Se landsbygdens potential!

Jag har bott i snart ett halvår i en av Sveriges minsta kommuner, både till yta och till invånarantal mitt i hjärtat av centrala Värmland. Man kan helt klart säga att livet på Geijerskolan i Munkfors kommun är mycket annorlunda det livet i den ganska stora orten Mölndal strax söder om storstaden Göteborg. När jag bodde där så tyckte jag ju att Mölndal var en liten kommun på sina dryga 60 000 invånare, i denna kommunen bor det 3000. Dock så tycker jag inte att jag saknar livet i Göteborg och dess kranskommuner särskilt mycket. Jag trivs bra här på landet, någon gång då och då kan man åka in till Karlstad om man känner för att njuta av lite storstadspuls och om man känner hemlängtan till Göteborg kan man blicka ut över Klarälvens utlopp och låtsas att det är Göteborgs kanaler man blickar ut över. Då jag har förälskat mig så mycket i livet i de värmländska skogarna så är det inte särskilt konstigt att jag oroas över den utvecklingen som inte bara Munkfors-Ransäter har, utan även andra mindre orter runt om i Sverige. Generellt sett så pågår det en utflyttning, främst av unga människor, från landsbygden vilket lämnar stora problem till de som blir kvar. Vem skapar arbetstillfällena och varifrån kan man ta in skatt som ska sätta de yngsta i skolan och ge de äldre en värdig omsorg när de i arbetsför ålder flyttar till större kommuner? Jag och mina partikamrater i Miljöpartiet ses ofta som ett parti som bara ser staden och blundar för landsbygden. Här vill jag visa hur jag som miljöpartist ser landsbygdens potential.

Det är ju uppenbart att det inte är alltid har varit dessa problem på landsbygden, jag starks i mitt missnöje när jag promenerar runt på orten. Om man kikar närmare in i skogarna ser man spår på vad Munkfors-Ransäter har varit en gång i mitten av förra århundradet. Man ser rester av det som en gång var en blomstrande och pulserande ort, men det som återstår är bara rester, övergivna hus där skogen har tagit över, fina cyklar som har lämnats att rosta och en Folkets park där dansgolv ersatts med granskog. Det är lätt att bli överväldigad av oro, men dock känner jag att vändningen kommer. Vi människor har på sistone allt mer öppnat ögonen för klimatproblemen som står vid vår tröskel och för att eliminera dessa problem måste vi inse att städerna inte kan göra det själva. När samhället förändras så måste vi lämna bakom mycket det som har gjort oss så framgångsrika idag. Vi måste decentralisera Sverige och bygga mer lokala samhällen. Då landsbygden förser oss med mat  är detta en viktig del i omställningen. I framtiden är det är den lokalt förankrade, säsongsbaserade maten som måste prioriteras framför utländsk mat. Vi måste lära oss att betala lite extra för vår mat och sluta stirra blint på prislappen. Svensk mat med ett litet högre pris innebär högre inkomster för den svenska bonden och större kvalité på tallriken vilket gör oss mer mätta och belåtna. Den närodlade maten kan innebära ett kvalitetslyft inte bara för individen själv utan också för kommunens offentliga verksamhet så som skolor och äldreomsorg. Det lokala måste prioriteras i kommunens upphandlingar.

Vi har också på senare tid fått mer teknik som kan göra gott för hela Sverige. Vi kan vända trenden med miljöfarlig olja, importerad från korrupta stater som ger stora utsläpp genom att tillverka vårt egna biobränsle på landsbygden. Här är en bensinskatt nödvändig för att främja de lokala och miljövänliga drivmedlen. Vi kan underlätta för folk att arbeta på distans genom att bygga ut vårt IT-nät så att folk som kan och vill arbeta hemma i högre grad kan stanna kvar på en mindre ort. Med samma IT-satsningar kan ungdomar som önskar bo kvar på landsbygden läsa kurser på distans istället för att centraliseras in i städernas högskolor. Landsbygden har också enorm potential i att växa med förnyelsebara drivmedel så som sol och vind. Tänk vad mycket vi kan göra för att både få en mer hållbar värld samtidigt som vi får en stark landsbygd vilket är nödvändigt för livet i hela Sverige, även i staden. Våra politiska motståndare kan inte fortsätta blunda för det faktum att det faktiskt är så i dagens Sverige att folk lämnar bygder som de älskar. Jag vill inte att det ska vara så, jag vill ha en förändring. Jag är övertygad att med Miljöpartiets politik så kan landsbygden blomstra igen.

Media: 1,2,3,4

Lite vad som har hänt i mitt liv

Tanken slog mig att jag inte har skrivit här på ofantligt lång tid och jag kände att det nu var dags att kasta ur mig några rader här. Sen jag senast skrev har oerhört mycket hänt i mitt liv. Jag bor inte längre i Göteborg utan mitt ute på den värmländska landsbygden i en liten bruksort i Klarälvsdalen som heter Ransäter. Här mellan dunklet i den mörka granskogen bor jag på internat och spenderar dagarna med att fullborda min musikaliska kompetens på folkhögskolan Geijerskolan. Just nu går jag Sångprofil här och trivs som handen i handsken. Jag känner att jag kommer att utvecklas något enormt här i en så inspirerande och spännande miljö som det faktiskt är här. I framtiden vill jag nog fortsätta att spenderar några år här innan jag söker mig till en musikhögskola, kanske ett år till på Sångprofilen och sedan en ”riktigt” examen på Kantorslinjen så man har några bastanta ben att stå på innan man kastar ut sig i musikens värld på riktigt. Som man kanske förstår har jag på grund av mitt ganska välfyllda schema haft ganska lite tid över till att skriva på den här bloggen, men nu hoppas jag att det ska bli ändring på det så att jag ska hinna med även detta, för om man inte lyckas eller inte vill arbeta inom musiken som kulturarbetare vill jag gärna fortsätta mitt kulturintresse inom journalistik.

Andra saker som har tagit mitt intresse från andra håll än denna blogg är kärleken. Det är ju inte så konstigt att man hittar någon man fattar tycke för ute på landsbygden när man buntas ihop i en liten ort där det mest bor massor av andra människor i ens egen ålder som tycker om liknande saker som en själv. Det tog bara tre dagar för mig och min pojkvän Jonas att hitta varandra och idag, två månader senare brinner kärleken lika starkt. Jag känner innerligt att denna stiliga kantor kommer följa mig livet igenom. Som avslutning skulle man kortfattat kunna säga att livet är underbart här i Värmland och att jag mår toppen. Är det inte underbart? Vi syns snart på bloggen med fler fördjupande inlägg om kulturella. politiska frågor och allmänt filosofiskt flum som kan komma från min febrilt tänkande hjärna. Ha det bra där ute i cyberspace, surfa lugnt på nätvågorna, adjö så länge!

Har vi nått ”Peak-kultur”?

Jag som ungdom med begränsade tillgångar och miljöfreak med en besatthet av att göra rätt saker för miljöns skull är ju av inte så konstiga skäl mycket ute i kollektivtrafiken. När man spenderar mycket tid i busskurer i väntan på sin transport hem, till skolan eller till kompisen påverkas man nästan alltid av reklam. En reklam som på sistone verkligen har fått mig att höja på ögonbrynet lite extra är den som informerar oss om att de har börjat göra nya avsnitt av den episka såpoperan ”Dallas” som gick på TV från sent 70-tal till tidigt 90-tal. Man skulle kunna tro att det inte går att suga ut mer tv-tid på en sådan story, men skaparna bakom serien tycks visst tycka annorlunda. Citatet som kröner affischerna; ”Olja är tjockare än blod”, får mig att tänka till lite extra. Olja ja, det är ju något som en miljöpartist som mig själv kanske inte är så fruktansvärt förtjust i. I detta inlägg skrev jag ju om hur vi är på väg att nå en punkt då det inte längre är lönsamt att pumpa upp olja ur jorden, så kallat ”peak-oil”. I min underliga associerande fantasi börjar jag fundera över om vi någonsin kommer att nå ”peak-kultur”. Människan tycks ha en ständig hunger efter många saker, både kulturella upplevelser och mer materiell och tillfällig stimulans. Jag har länge sett den kulturella konsumtionen som en motsats till den miljöfarliga konsumtionen som tycks sprida sig som en löpeld över den rika västvärlden. Nu vill jag i ett litet filosofiskt inlägg ifrågasätta min övertygelse. Kan kulturen ge människor något för evigt och kan kulturen i all framtid vara nytänkande?

Och visst är det en oerhört filosofisk fråga, svår om inte omöjlig att sätta sig in i. Kulturen har säkerligen underhållit oss sen våra förfäder tog sina första danssteg och rörde sina höfter till sina tidiga försök till dans. Sen har det gått snabbt, oerhört snabbt. Genom årtusenden har vi människor finslipat vår konst och fullbordat den i högkulturen och avancerande civilisationer. Och här är vi idag, och tycker det är relevant att återuppta gammal tv-serie i rutan igen, över tjugo år efter den har lagt ner. Jag känner hur vi har nått toppen av den kulturella berg-och-dal-banan för att snart genomlida den plågsamma resan neråt. Hur kommer det sig att vi människor inte kan fortsätta att utveckla oss? Är det ens nödvändigt? Allt är väl inte för evigt, och evigt är ju till och med det ett begrepp ingen kan relatera till. Egentligen kanske vi har nått peak-kultur för längesedan i vårt eviga återanvändande, nyklassicism och retro är väl begrepp som kan vara relevanta här. I så fall gör det väl oss inte så mycket egentligen, det finns ingen peak att nå, ingen klipphylla att ramla över. I kulturen ser vi en ständigt återanvändning med återblickar till tidigare epoker. Detta är väl en mycket miljövänlig tanke? Nog är min ångest dämpad nu till en aningen mer optimistisk sinnesstämning, så fortsätt att återanvände, göra remakes och stilkopior. Det postpostmodernistiska samhället är här! Att vara unik, innovativ och hipster är så 2010!

Våga vägra kött (för alltid eller då och då)

Det är mycket vi människor gör med munnen som påverkar vår omgivning. Självklart samtalar vi med varandra och påverkar varandra socialt, sen så kanske man ibland som jag sjunger en truddelutt då och då och påverkar en ev. publik på ett förhoppningsvis behagande sätt. Det vi nog gör mest med vår mun är just det som förutsätter vår existens nämligen att äta. När vi äter påverkar vi också vår omgivning, våra djur, vår hälsa, och vår miljö. Att välja vad vi äter och hur mycket av det vi ska konsumera är en av de viktigaste val vi gör, därför hade jag i detta inlägg tänkt sprida budskapet om den kosthållning jag anser vara den bästa för oss människor och för den planet och alla de varelser som bebor den. Jag är vegetarian sedan några månader tillbaka och trivs alldeles ypperligt. Strax innan jag blev vegetarian läste jag en bok med titeln ”Äta Djur”. När jag hade läst klart den var det animaliska proteinet för mig vidrigt och osmakligt. Den påverkan biffen vi lägger på vår tallrik har på nötkreaturet, slakterianställda och miljön var något jag inte längre kunde komma ifrån. Målet med denna text är inte att få dig att bli vegetarian, utan att upplysa dig om sanningen. Om du vill fortsätta att äta kött tycker jag att du alla fall borde veta hur din oxfile hamnar på din tallrik, och om du vågar vägra kött ibland anser jag att det ändå är en vinst för djuren, mänskligheten och miljön om du gör så. Valet är ditt.

Nu ska jag upplysa dig lite om hur min och vegetarisk kost generellt ser ut och hur mångfacetterad den är. Det finns olika grad av vegetarisk kosthållning, själv är jag en så kallad lakto-ovo vegetarian vilket betyder att jag äter mejeriprodukter och ägg. På sistone har jag dock valt att dra ner på min konsumtion av ägg och mejeriprodukter. Ägg och exempelvis mjölk kommer från en animalisk källa och det måste därför tyvärr ske ett viss lidande för att jag ska kunna äta omelett och dricka mjölk. För att en ko ska kunna få mjölk måste en kviga kalva och för att jag ska kunna dricka den mjölken måste en kalv antingen separeras från modern och äta något annat eller slaktas för att bli kött. Dock är det fortfarande en vinst för miljön att vara vegetarian då den påverkan inte alls är jämförbar med den enorma påverkan en köttätare har på miljön. Personligen har jag en långsiktig målsättning att bli en så kallad vegan. En vegan äter ingenting med källa från djur, ett undantag görs visst från några veganer som äter honung. När jag lagar vegansk mat så använder jag substitut för att ersätta animalisk mjölk och stekfett. De flesta av dessa substitut har en källa från exempelvis soja eller havre och berikad med protein och kalcium från icke-animaliska källor. Sojabönan är en liten juvel som har varit känd i Ostasien i tusentals år. Sojabönan består av 39% protein och är till sin ringa storlek mycket mer proteinrik än animaliskt kött. Från sojabönan kan man som bekant göra sojasås som är en av grundingrediserna i det asiatiska köket, men man kan även göra ett stort antal produkter som äts av veganer och vegetarianer istället för kött, det mest kända är väl tofu. Nedan ser du en bild på en rätt med tofu tillagad i hemmagjord sötsur sås som jag har gjort själv. Rätten är helt vegansk och förvånansvärt mättande.

Trots sojabönans variationsmöjligheter används den idag som mest till en helt onödig sak nämligen i köttindustrin för att föda upp de djur som vi sedan äter. Det krävs ju inte en raketforskare för att förstå detta fruktansvärda resursslöseri. Många köttlobbyister brukar ofta skylla vegetarianer för skövlandes av regnskogar i tropiska länder till sojabönsplantage, som ni förstår är det inte mycket bättre att äta kött från djur uppfödda på detta foder. Till ytan är det faktiskt mer effektivt att odla baljväxter istället för att föda upp djur på en likartad yta. Större skörd av proteinrika baljväxter innebär större potential att mätta fler munnar. Köttlobbyister brukar ofta hävda att vegetarisk kost inte är tillräckligt proteinrik, som bekant är ju sojabönan oerhört proteinrik och även här kan vi krossa ännu ett anti-vego argument. I Asien har det i tusentals år funnits religiösa minoriteter som utan problem har ätit olika varianter av vegetarisk kost. Om man uppskattar det indiska, kinesiska eller thailändska köket kommer man utan problem kunna leva som vegan/vegetarian. Personligen älskar jag det indiska köket för sin bredd av smaker och kryddor. Europeiska smaker fungerar självklart också bra i det vegetariska köket. På bilden nedan har jag gjort en gryta på röda linser med traditionellt västerländska smaker. Om man dessutom äter ägg och/eller mejeriprodukter ökar intaget av olika proteinkällor.

För den som i vegetarisk kost saknar köttkonsistens finns det ett antal lakto-ovo-produkter på marknaden som exempelvis quorn (ägg och svamprotein) samt köttliknande produkter från sojaprotein. Personligen föredrar jag att tillaga ”äkta” baljväxter från grunden framför dessa produkter. Jag vill dock rekommendera den lakto-vegetariska osten från Cypern vid namn halloumi (se bild) som inte smälter vid upphettning. En ren fröjd för den som saknar en köttliknande konsistens i den vegetariska kosten. Som avslutning vill jag hoppas att du har fått en fin inblick i min kosthållning och är mer intresserad av vad vegetarisk mat har att erbjuda. Välkommen in i de vegetariska värmen, oavsett om du vill ge upp kött helt eller bara då och då!

Min första besök på Drottningholms slottsteater!

I fredags så besökte jag för första gången i mitt liv slottsteatern på Drottningholms slott och det var inte en dag för sent kan jag säga! Jag blev inbjuden dit av tenoren Rickard Söderberg för att se ett genrep av husets uppsättning av operan Orlando paladino från 1782 av Franz Joseph Haydn. En mycket generös och vänlig gåva skulle jag vilja påstå, sådana förmåner som kommer när man är en av de få som bloggar om klassisk musik. Om jag hade bloggat om mode som tycks vara den rådande normen i bloggvärlden så skulle det väl ha dimplat ner smikprover och andra ytligheter, tacka då att jag valde rätt ämne att blogga om så att man får något mer bestående som kultur! För en som inte vet så kan jag nämna att denna teaterbyggnad är helt unik i sitt slag i hela världen. Det beror på att hela byggnaden är i mer eller mindre originalskick från 1700-talet med ursprungliga kulisser, ridåer, falluckor och andra tekniska finesser som var nödvändiga för att underhålla publiken under operans kanske mest kommersiella århundrade. Rickard gav mig en alldeles privat rundtur för att se detta spektakel på nära håll. Mycket fascinerade! Varje scenbyte på Drottningholm är en fröjd att se, speciellt när man vet den kroppsliga styrka och börda det krävs under scen för att få en lummig skog att förändras till en dunkel grotta på några sekunder. En annan sak som var nödvändig under 1700-talet var sångare av superb kvalité, precis som idag. Vokala talanger som imponerar mig särskilt stort i denna uppsättning var bl.a. Rickard Söderberg i rollen som den galet förälskade Orlando, den komiska Daniel Ralphsson i rollen som Orlandos sidekick och vapendragare Pasquale. Uppsättningens sångfågel nummer ett var ju självfallet Kristien Blaise i rollen som den plågade drottningen Angelica som förgäves försöker neka och motarbeta Orlandos ovälkomna förförelser. Hela ensemblen sprudlar av lyrisk sångglädje och entusiasm i denna underliga opera.

Det hela är som förstås upplagt för en förvirrande och stereotypisk operahandling från denna tid. Operan går under betäckningen dramma eroicomico vilket syftar på att handlingen skiftet mellan komiska och heroiska, mer allvarsamma element. Jag vet dock inte om detta libretto får mig att falla för denna stil. Det hela känns som en satir av hela operakonsten. Detta tillsammans med den tidstrogna stela koreografin gör det hela ännu mer bisarrt och svårt att relatera till i vår tid. Men nog är det underhållande att se på, inte vad man är van vid från moderna uppsättningar av 1700-tals operor. Jag hade även höga förhoppningar om Haydns musik från vad jag hade erfarit tidigare från hans utsökta symfonier och oratorier. Haydn var ju samtida med Mozart och de båda var dessutom goda vänner, dock vet jag inte om de båda delade samma talang eller ens intresse för vokal operakomposition. Haydns operastil berör mig inte på samma sätt som Mozart, dock gör Drottningholmsteaterns orkester under ledning av Mark Tatlow ett utsökt jobb under omständigheterna. Även om uppsättningen får mig att bli tämligen ointresserad av vad Haydns andra operor har att erbjuda öppnar föreställningen intresset hos mig. Jag undrar vad huset kan göra med en mörkare och mer dramatisk opera? Jag är definitivt nyfiken och återkommer självklart. Detta var inte sista gången jag besökte detta unika kulturarv vi har här i Sverige, bara en kort tågresa från Göteborg!

Media: 1,2,3

Hämnden, döden och kulturen

Vad har Agatha Christies roman ”Mordet på Orientexpressen” gemensamt med Georg Friedrich Händels opera ”Giulio Cesare in Egitto”? Egentligen ingenting. De båda verken kommer från två olika genrer och tidsperioder, dock så har de en sak gemensamt. Handlingen kretsar i båda fallen kring hämnd. På Poirots resa hem från Palestina möter han tolv hämndlystna passagerare som alla är en del av en konspiration för att mörda den man som ligger bakom en enorm familjetragedi som de alla drabbades hårt av. I Händeloperan kretsar hämnden till en mer historisk händelse. Konsul Julius Caesar anländer till Egypten för att sluta fred med sin forne rival Pompejus. Han möts av Pompejus fru Cornelia med sonen Sesto. Fredsduvan lämnar dock snabbt det romersks sällskapet då det har kommit fram att faraoner Ptolemaois har lönnmördat Pompejus för att försöka vinna Caesars gunst. Cornelia och Sesto blir nu ständigt upptagna med att försöka hämna familjefaderns död genom att mörda den egyptiska kungen. Kanske inte är så konstigt att hämnd är ett sånt vanligt tema i kulturen, kanske lika vanligt som kärlek? Dock är det intressant att se skillnaderna i dessa båda historier. I Christies roman pendlar Poirot ständigt kring det moraliska dilemmat med huruvida det är rätt för civilpersoner att ta lagen i egna händer. Om rättssystemet har svikit folket, har folket då rätt att skapa sin egen lag? Det är intressant att uppleva händelseförloppet i Agatha Christies bok, inte bara för den plötsliga vändningen i handlingen, utan även för att det får en att fundera på sina egna värderingar.

”Öga för öga, tand för tand” går ju ordspråket men är det någonsin okej att döda? I Händeloperan tycks det inte vara någon slags tvekan om det. Självklart! När Sesto och Cornelia äntligen har lyckats mörda faraonen så omfamnar Caesar Sesto och välkomnar honom i vänskap. I våra ögon blir väl denna operan mer en komisk parodi snarare än en tragisk hjältesaga. För visst ser vi även Händels heroiska Caesars som en tyrann? Lika mycket som de gamla faraonerna i Egypten eller de faraoner som idag kväver krav på demokrati i Mellanöstern? Tyrann eller inte, att dö eller att leva. Vad som nu en är rätt så uppskattar jag ändå Giulio Caesar in Egitto för sin förträffliga musik och sitt ovanligt dramatiska libretto. I klippet nedan kan du avnjuta just det som detta blogginlägg handlar om – hämnd – översatt i musik. Cornelia och Sesto triumferar äntligen över sitt grymma öde och dräper tyrannen med svärdet som en gång dräpte deras älskade Pompejus. Efter detta sjunger Cornelia den enda aria som hon har som bryter från hennes annars så sorgliga och hämndfyllda sångpartier. Blir man verkligen lycklig av att att döda någon? Cornelias man blir ju inte mycket mer levande för att mannen som dödade honom går samma öde till mötes. Hur som helst så är det trevligt att se Cornelia lite glad efter tre akter av sorg. Frågan är om vi kan förlåta hennes och sonens handlande?

Följ mig på Twitter!

Vi människor har alla perioder i livet, ibland går det upp och ibland går det ner. Personligen kan jag säga att livet är på högkonjunktur just nu så oroa er inte kära läsare, däremot så har vi nått något av en nedgång i blogginlägg och entusiasm i texten här känner jag. Synd tycker jag då det är svårt att ta sig ur en sån här bloggtorka. Dock har jag på sistone fått ögonen upp för mikrobloggen Twitter så därför vill jag föreslå att mina kära läsare att följa mig där, om ni inte har Twitter borde ni prova det, själv var jag lite skeptisk mot konceptet med så få tecken per inlägg exempelvis, men nu är jag riktigt förtjust i upplägget. Man kan med andra ord säga att jag går från ett ordbajsande bloggande till kortfattat twittrande.

Kanske bloggandet är helt dött och framtiden är endast given för det kortfattade twittrandet? Nja det tror jag inte, människans komplexitet och detta blogginlägg är väl ett levande bevis på språkets fortsatta behov av djupare och längre formuleringar, Dock är Twitter en förträfflig övning i skriftlig retorik! Hur uttrycker man alla sina känslor, tankar och åsikter på endast 140 tecken? Nu har jag antagit utmaningen, vill du? Låt oss inleda en tid av utbyte av bra musik och viktiga åsikter på Twitter! Heter passande nog mozartkillen på Twitter. Hoppas vi ses där, och för er som önskar längre inlägg kommer det förhoppningsvis komma framöver. Den som väntar på något gott… tweet tweet!